magdalenita

I en söndagsångestanda har jag anmält mig till två springtävlingar på 10 kilometer vardera. Den första är La cursa del Mercè som är tre veckor och det är egentligen en träningstävling för Medelhavsmaraton som jag ska springa i oktober. Under 50 minuter ska jag springa på har jag bestämt mig för men det är lite svårt att träna inför den för jag har liksom ingen kolla på avstånd. Tror att jag ska köpa en sån där grej som Nike har tll I-poden, läste nånstans att man inte behöver ha nike-skor utan att man lägger sändaren under sulan i vilken sko som helst. Verkar ju grymt. Avstånd, hastighet och allt.

Tror att jag ska ta cykeln ner till Maremagnum och kolla in lite kläder om de har öppet. Är svältfödd på att gå i affärer.

Det gick väl sådär va att börja skriva blogg igen. Internet har fuckat hela veckan. Men nu har jag hittat en plats på balkongen i köket där det verkar funka.

Försöker vakna till liv, har inte riktigt vant mig än vid att vara fredagstrött som en vanlig arbetare. Men vad skönt det är måndag till fredag. Så underskattat. Och det är skönt att ta det lugnt på veckodagarna, jag har fått in en riktigt bra rutin med träningen och tränar typ fyra gånger i veckan nu. Två gånger styrka och minst två springrundor. Jag tränar inför Medelhavsmaraton den 18 oktober =) Man kan nämligen springa en bit av loppet om man vill, 10 km längs havet.


Nu är kylen fylld av coronitas och det ska bli fajitas till middagsmat tillsammans med Alex, Lauren och Angela.

Förra helgen cyklade jag och Lauren på en utflykt norrut från Barcelona. Nästan 5 timmars snabb cykling. Den här helgen är hon hemma i Glasgow över helgen och jag ligger i soffan med jordgubbsnören, smörcroissanter och coca-cola zero. Kom tillbaka Lauren! Hon är den bästa flatmate jag haft, har så bra inflytande över mig. Men i helgen så dansar jag på bordet..

Jag har saknat min blogg så mycket de senaste månaderna men ändå har jag inte ens kunnat gå in och kolla, än mindre skriva. Lite kort kan jag väl säga att hela våren och försommaren bara handlade om Toni.. Det slutade med att jag bestämde att det bästa för mig var att göra slut med honom, låta honom flytta iväg för att växa upp lite och koncentrera mig på att bli glad igen. Och nu ett par månader senare så måste jag nog säga att det var ett bra beslut, det bästa jag kunde ha fattat och det känns så skönt att det var JAG som bestämde. Att det inte tog slut för att han åkte iväg eller för att han inte ville utan för att jag valde att jag vill vara lycklig. Ju äldre man blir desto snabbare tror jag att man måste fatta besluten. Är jag lycklig? nej, ok då måste vi ändra på nåt. Hej då. Bim bam. Next..

Mamma hoppas för övrigt på att Next kommer att bli en snygg svenne som åker ner till Barcelona och erövrar mitt hjärta. Vi får se, kan inte säga att det lutar åt det för tillfället.

Lauren som jag bor med har en teori. (Hon har egentligen ganska många teorier men det här är en av favoriterna som hon gillar att berätta för mig.)

Hon säger att det finns en kemisk substans som släpps ut i kroppen två gånger under ditt liv. När du föds och runt ditt tjugoåttonde år. Denna kemiska substans, reaktion, vänder upp och ner på allt du vet och gör att du fattar stora beslut och ändrar ditt liv, oftast till det bättre då de flesta förändringar i slutändan är bra för dig.

Så vad säger ni?! Ligger det någon slags sanning i det här. Det är ju väldigt många som bryter upp långa relationer i den här åldern, byter jobb, flyttar. Det känns som en brytpunkt på något sätt. Förändra, ta steg framåt, utvecklas, ändras..

Mitt tjugoåttonde år har börjat strålande i vilket fall. Jag tror att det här är mitt år, och ni ska få följa det igen. Välkommen tillbaka till bloggen!