magdalenita

Igår var jag så nöjd att jag äntligen gått till läkaren och fixat medicin till min förkylning. Imorse vaknade jag upp med feber och känner mig jätterisig. Jag lovar att de var de andra supersjuklingarna som smittade mig med nån riktig sjukdom när vi satt och väntade där på vårdcentralen.

Nu regnar det ute och det passar min dag alldeles utmärkt. Det är ju ännu tristare att vara sjuk om solen skiner.. Nu kan jag ligga inne o läsa min bok hela dan om jag vill istället. Har börjat läsa "Vinden skugga" av Carlos Ruiz Zafón. Det känns nästan som om jag fuskar på nåt sätt när jag läser en bok som utspelar sig i Barcelona, skriven av en man född och uppvuxen här, och så läser jag den på svenska. Dumt dumt dumt. Jag funderar på att köpa den på spanska också och parallelläsa dem, men det kanske blir jobbigt. Problemet är att jag inte vill läsa en bra bok på spanska för att jag är rädd att inte uppskatta den. Men om jag tar en dålig bok då kommer den ju va trist på spanska med. Big problems här va.

Fasen.. nu har jag suttit här och inte kollat på klockan på ett tag och nu är det siesta så jag missade att gå till affären... va jobbigt.. nu måste jag vänta till 5..

Från "Vindens skugga"
"..få saker sätter så djupa spår i oss som den första boken som hittar vägen till vårt hjärta. De där allra första bilderna, orden som vi tror att vi har lämnat bakom oss sedan vi slagit igen boken , de följer oss livet ut, och i vårt minne reser de ett slott som vi förr eller senare - oavsett hur många böcker vi läser, hur många världar vi upptäcker, hur mycket vi minns eller glömmer - kommer att söka oss tillbaka till."

Fint. Den första bok som hittade vägen till mitt hjärta var Maria Gripes "Agnes Cecilia". Jag var nog 13 när jag läste den första gången och en av de få böcker jag helt kommer ihåg. Jag har väldigt dåligt minne och kommer nästan aldrig ihåg handling i varken böcker eller filmer. Men Agnes Cecilia är inristad för alltid. Konstigt det där.