Skratt är skratt, vare sig man är i Sollefteå eller Barcelona
Min 10-årsåterträff med högstadieklassen närmar sig och jag kommer inte att åka hem till den men jag pratade med en gammal klasskompis om den för några veckor sedan. Kicka (uttalas med sollefteåmål) och jag gick med varandra från lekis till nian. Han kallas nog inte Kicka längre men jag gillar gamla smeknamn så det får han heta här. Vi började iaf gå igenom vad alla gjorde nuförtiden, alla gamla skärvstakids alltså. Kicka berättade vad killarna gör nu och jag hade lite mer kolla på tjejerna. Allvarligt, om jag skrivit en lista sista dagen i nian "Det här gör mina klassisar om tio år" så hade den nog sett nästan identisk ut med verkligheten, sjävklart med vissa stickspår. Är livet en sån utstakad bana som vi slaviskt följer utan att reflektera nämnvärt över det? Det verkar så..
Kicka sa att jag var den person som överraskat honom mest. "Jag trodde du skulle hamna i Sundsvall, på sin höjd åka ner till Uppsala för att plugga. På sin höjd!"
Va? Ok, för det första så har jag alltid drömt om andra länder, nya kulturer och mer liv och rörelse. Men jag håller de flesta av mina drömmar för mig själv så det var nog inte konstigt om han trodde det. Fast hade jag gissat i nian vad jag skulle göra 2006 hade det nog blivit nåt liknande som sitsen jag är i nu. Men jag hade också kunnat "hamna" i Sundsvall. Och för att vara helt ärlig hade jag nog varit lika lycklig där som här. Jag har trivts på alla ställen jag bott, även i Sundsvall.
För det andra tycker jag att det är lite sorgligt att vi mäter framgång med hur långt borta vi bor. Ju längre bort från Norrlands inland desto bättre har vi lyckats. När jag började plugga på högskolan hade jag stora mindervärdeskomplex gentemot de som rest mycket och levt i andra länder, för mig var de i en annan division på nåt sätt. Självklart klokare, smartare mer allmänbildade osv.. Nu när jag själv bor i ett annat land så märker jag själv att folk verka tycka att det är väldigt speciellt. När jag är hemma i Sollefteå och nån frågar var jag bor nu och vad jag gör så får jag ofta reaktionen "..men gud, vad avundsjuk jag blir.. jag skulle aldrig våga.." Våga? Ok, jag är också ganska feg men det är ju ingen stor grej att bo i ett annat land, åtminstonde inte i Europa. Barcelona skulle lika gärna kunna vara Malmö för mig. Och inte tror jag att jag klokare, smartare och mer allmänbildad än om jag bott i Stockholm heller.
Här är mitt liv, 10 år efter nian. Fil. kand i medie- & kommunikationvetenskap. Boende i Barcelona sedan 1 1/2 år, redaktör/art director på ett månadsmagazin... Låter bra va? Mitt liv skrivet på ett papper ser fint ut. Precis en sån person som jag skulle ha haft mindervärdeskomplex mot för 6 år sedan. Först när jag själv är i den sitsen ser jag vad lite det betyder och att verkligheten alltid är en annan än vad man ser. Lycka är när man är lycklig, och att hitta vad som gör dig lycklig är att ha lyckas för mig.
Jag letar fortfarande..
Kicka sa att jag var den person som överraskat honom mest. "Jag trodde du skulle hamna i Sundsvall, på sin höjd åka ner till Uppsala för att plugga. På sin höjd!"
Va? Ok, för det första så har jag alltid drömt om andra länder, nya kulturer och mer liv och rörelse. Men jag håller de flesta av mina drömmar för mig själv så det var nog inte konstigt om han trodde det. Fast hade jag gissat i nian vad jag skulle göra 2006 hade det nog blivit nåt liknande som sitsen jag är i nu. Men jag hade också kunnat "hamna" i Sundsvall. Och för att vara helt ärlig hade jag nog varit lika lycklig där som här. Jag har trivts på alla ställen jag bott, även i Sundsvall.
För det andra tycker jag att det är lite sorgligt att vi mäter framgång med hur långt borta vi bor. Ju längre bort från Norrlands inland desto bättre har vi lyckats. När jag började plugga på högskolan hade jag stora mindervärdeskomplex gentemot de som rest mycket och levt i andra länder, för mig var de i en annan division på nåt sätt. Självklart klokare, smartare mer allmänbildade osv.. Nu när jag själv bor i ett annat land så märker jag själv att folk verka tycka att det är väldigt speciellt. När jag är hemma i Sollefteå och nån frågar var jag bor nu och vad jag gör så får jag ofta reaktionen "..men gud, vad avundsjuk jag blir.. jag skulle aldrig våga.." Våga? Ok, jag är också ganska feg men det är ju ingen stor grej att bo i ett annat land, åtminstonde inte i Europa. Barcelona skulle lika gärna kunna vara Malmö för mig. Och inte tror jag att jag klokare, smartare och mer allmänbildad än om jag bott i Stockholm heller.
Här är mitt liv, 10 år efter nian. Fil. kand i medie- & kommunikationvetenskap. Boende i Barcelona sedan 1 1/2 år, redaktör/art director på ett månadsmagazin... Låter bra va? Mitt liv skrivet på ett papper ser fint ut. Precis en sån person som jag skulle ha haft mindervärdeskomplex mot för 6 år sedan. Först när jag själv är i den sitsen ser jag vad lite det betyder och att verkligheten alltid är en annan än vad man ser. Lycka är när man är lycklig, och att hitta vad som gör dig lycklig är att ha lyckas för mig.
Jag letar fortfarande..
Kommentarer
Trackback