good old times?
Mina tre år på högskolan var de år jag känt mig mest osäker och haft minst självförtroende. Ibland önskar jag att jag kastat om mina år. Åkt utomlands först och pluggat sedan. Då hade jag pluggat på ett annat sätt, kunnat känna att jag faktiskt kunde saker och inte känt mig som en barnunge. Jag kommer ihåg att jag kände mig som en bluff. En låtsasvärld där alla leker vuxna och diskuterar och tycker, utan att egentligen veta ett skit. Men det kanske är det som är universitetsvärlden..
Min taktik vara snarast att hålla låg profil fast jag tyckte det var astöntigt med nollningar, overaller, capsar, sittningar, kårleg och vetenskaplig metod. Alla var plötsligt så himla skitviktiga och förställt intelligenta.
Bara det att vi hade en föreläsningssal som hette "Tvåstegshypotesen" säger väl det mesta om hur insnöat akademisk den där låtsasvärlden var.
Men Kerstin var en riktig pärla och jag är helt förvissad om att hon hade kunnat lära alla ITM-studenter mer om kommunikation än någon annan på det där bygget.
Jag hade, inte så stora akademiska ambitioner under min tid i Sundsvall. Jag klarade visserligen tentorna genom att sitta de sista nätterna på mkv och genom att lyssna på föreläsningarna. Mer kraft än så ville/lyckades jag inte lägga ner. Jag såg istället Sundsvallstiden som en chans att pröva på en ny personlighet. Genom nollning mm, tog jag min chans att synas och höras. Något som jag inte gjort förr i livet på samma sätt utan varit ganska grå och tystlåten. Jag övade mig socialt helt enkelt. Förställt intelligent var inget jag siktade på utan snarare att bara bli sedd. Mitt självfortroende växte mkt under de tre åren vilket jag är tacksam för.
Vilken skön reflektion du gör Magda, helt klockren. Visst borde man ha mer på fötterna innan man försöker analysera saker sönder och samman. Om det nu var det vi försökte göra i Sundsvall...
Mitt stora dilemma i livet är att jag varit så bekväm. Ska man kunna en viss sak så lär jag mig det, inte mer. Så himla medelmåttig på nåt vis. Men det var skoj i Sundsvall, det var det! Och jag tror ingen av oss andra uppfattade dig som en barnunge, du var ju cool!
Kerstin är en klippa! Jag blev också förvånad att hon kom ihåg lilla mig.