magdalenita

Idag för ett år sedan så träffade jag Toni för första gången. Det var en söndagseftermiddag vid femtiden och jag satt uttråkad vid datorn och surfade när jag genom balkongdörren hörde musik. Plaza Revolucio ligger ett stenkast från Carles lägenhet, där jag då bodde. Förra hösten var väldigt varm och den här dagen så sken solen så jag traskade ut, glad över att ha något att göra. På plazan spelade ett kubanskt band och jag köpte en glass och satt en timme och lyssnade och tittade på människor. Ett par meter ifrån mig stod en väldigt söt kille gjorde samma som jag, lyssnade och tittade. Han var väldigt söt med kortklippt hår, jeans, argentinarandig adidasjacka och gulgröna sneakers. Jag med världens sämsta minne minns allt från den dagen. Exakt var han stod, hur han höll i dragkedjan längst upp på tröjan, hur han kollade på mig.

Bandet slutar spela och jag känner att det är dax att röra på mig. När jag reser mig från bänken så tar han ett steg framåt men innan han hinner öppna munnen så vänder jag på klacken och går bestämt hemåt. Redan efter ett par meter så ångrar jag mig. Vad skulle det skada om jag pratat med honom. Jag hade ju inget att förlora. Väl hemma så känner jag att det var fel. Jag vankar fram och tillbaka i rummet i kanske tio minuter innan jag bestämmer mig för att gå tillbaka och prata med honom. Vad det modet kom ifrån vet jag inte för det ligger inte i min natur. När jag kommer tillbaka till Revolucio så har bandet slutat spela. Han står längst ner på plazan med ryggen vänd mot mig och jag går sakta mot honom. När jag är ett par meter ifrån honom så ser jag att han pratar i telefon. Samtidigt som han snurrar runt och får syn på mig riktar jag stegen mot gatan bredvid. Jag går in på en kiosk och köper en läsk för att ha haft en anledning till att jag återvänt.

När kommer tillbaka så står han där, den här gången utan telefon. Jag blir vansinningt nervös och får fram ett töntigt: Hola, q pasa? och skrattar. Senare har han berättat att han trodde att jag bara drev med honom för att jag skrattade så mycket. Innan han visste att det är sådan jag är. Han svarar iaf "I dont speak so good english" varav jag svarar att jag faktiskt pratar spanska. Han verkar väldigt förvånad över detta och vi pratar lite om vad jag gör här, vad han gör osv osv.. Sedan frågar han om jag vill hitta på något någon dag och jag säger ja. Han tar mitt telefonnummer och vi skiljs åt. Det är historien om hur vi träffades. På vårt plaza en solig söndageftermiddag.

Om vår första dejt berättar jag den 7 november. Ett år efter.