magdalenita

I somras när jag hade köpt min cykel så pratade jag mycket om att jag skulle köpa en hjälm. Jag kom mig aldrig för men tycker fortfarande att det är nödvändigt i den här staden. Varje dag så sker mängder av motoolyckor och som cyklist är man ännu mer utsatt. Jag och Mau bråkade om det här ett par gånger för han förstod över huvud taget inte mitt resonemang om att det är farligt att cykla och att hjälmen räddar liv. Han kom med dumma argument om att då kunde jag lika gärna klä hela kroppen i skydd och cykla omkring med en pansardräkt. Jag vet inte vad ni tycker men nog föredrar i alla fall jag en krossad arm före ett krossat huvud. Det gick dock inte att få in i Mau's huvud vilket fortfarande gör mig lite mörkrädd (och bävar inför när han så småningom får barn, lycka till Mayka säger jag bara.). Nu är Mauricio uppvuxen i Bogota, en av världens farligaste städer, och där kanske man inte oroar sig lika mycket om farligheterna på cykeln som om andra saker. Det går nog inte att jämföra med Sollefteå där kidnappning, mord och våld enbart är fiktion.

Men trots det så blir jag, ganska ofta faktiskt, vansinnigt provocerad av Mau och hans envishet. Det gick liksom inte att övertyga honom om att hjälm är bra. Han bara sa att jag skulle se dum ut. Så nu har jag i sex månader gått och sagt att jag ska köpa en hjälm. Idag var jag hos Dulce och åt lunch och innan jag skulle cykla hem så gav hon mig denna i present!

Klicka på bilden. Det är den med blommor.

Jag ser faktiskt inte riktigt klok ut, men jag tror att jag bara behöver vänja mig. Jag skulle nog inte valt en sådan här själv dock. Den är väldigt stor och jag syns på flera hundra meters håll känns det som. Vilket i och för sig är väldigt bra när jag cyklar! Jag skrattade hela vägen från Sants till Gracia vilket nog gjorde intrycket av mentalpatient ännu starkare. Dulce är så gullig, men hon skrattade lite för mycket när jag cyklade iväg. Hon förväntar sig nog inte att jag ska använda den men nu ska jag visa de där sydamerikanerna..