La familia
Spanien - staden, rytmen, det sociala livet, värmen.
Sverige - min familj.
MIn familj, det är där haken sitter. Baksidan med att bo i ett annat land. Jag kan hitta ganska många ursäkter och argument till att det är saksamma att jag bor här. Som tex, jag skulle ändå inte bo i samma städer som de i Sverige, förutom lillebror. Jag kan inte leva mitt liv vid sidan av deras utan måste skapa det liv jag vill leva. Europa är inte så stort och Sverige ligger bara några timmar bort osv osv.. Men faktum kvarstår, jag saknar dem och de saknar mig. Mamma oroar sig ganska mycket för att jag ska bli kär i en spansk kille, och fastna här resten av livet, och verkar inte så överdrivet positiv när jag pratar om Toni, men det hon borde oroa sig över är kanske jag är totalt förälskad i Spanien och speciellt i Barcelona.
Men familjen är ju allt man har.
hm, svårt val. när jag åkte hit för drygt 3 månader sen hade jag bara köpt en enkel biljett och var inställd på att jag eventuellt skulle komma att stanna kvar. jag kände inte att jag hade så mycket att åka hem till (precis som du bor jag långt ifrån min familj även i sverige) och ville se hur det kändes efter ett tag här. det har gått upp och ner, ibland har jag velat stanna och andra dagar har jag längtat hem. nu har jag bestämt mig för att åka tillbaka och det känns jättebra. jag är jätteglad att jag åkte hit, men börjar känna mig klar med staden nu. sen kommer jag förmodligen att få jätteångest efter en vecka hemma, men då får jag ta tag i det då. barcelona finns ju alltid kvar.
Jag har väntat och väntat att jag ska känna mig klar med staden men den känslan kommer aldrig. Har hela tiden sagt att jag åker när jag känner mig redo, klar, men nu tror jag inte att jag blir det. Så om jag åker hem så blir det ett väldigt aktivt val, pga andra saker än just att jag är less på Barcelona...jaja.. vi får se. Jag har det alldeles för bra nu för att lämna det här stället, och det är mer mitt hem än i nån annan stad!
Svårt val som sagt men det är ju inget val som är skrivet i sten direkt. Man får ju ändra sig. Flera gånger om!
Jag har väntat och väntat att jag ska känna mig klar med staden men den känslan kommer aldrig. Har hela tiden sagt att jag åker när jag känner mig redo, klar, men nu tror jag inte att jag blir det. Så om jag åker hem så blir det ett väldigt aktivt val, pga andra saker än just att jag är less på Barcelona...jaja.. vi får se. Jag har det alldeles för bra nu för att lämna det här stället, och det är mer mitt hem än i nån annan stad!
Svårt val som sagt men det är ju inget val som är skrivet i sten direkt. Man får ju ändra sig. Flera gånger om!
Det är ett svårt beslut det där. Jag var 20 när jag flyttade till Barcelona. Då kändes det som ett lätt beslut att stanna kvar och ta vilket jobb som helst bara för att få vara där, vilket jag gjorde. Till slut bestämde jag mig för att åka hem och plugga, något jag inte har ångrat en sekund. Nu står jag inför valet om jag ska åka ner igen, men nu känns allt mer allvarligt eftersom jag inte längre skulle nöja mig med ett skitjobb efter flera års studier. Men precis som du säger så är även jag förälskad i staden och landet och jag tror kärleken är äkta så jag tror jag måste följa mitt hjärta och åka tillbaka såsmåningom oavsett vad som verkar vettigast. Men tills det känns som tiden är inne är det skönt att veta att Barcelona finns kvar och väntar på mig :-)
ja det var så lite:)! håller m om att familjen är d man har, å ibland känns de väääldigt långt borta, allra helst när man befinner sig i ett annat land. d är jättesvårt att man måste välja, men som du skriver oxå, om din familj bor i sollefteå, el är det skellefteå? å du i så fall skulle bosätta dig i ngn av sveriges större städer så är avståndet ändå långt. jag har bott en sväng i sthlm oxå å älskar sthlm i massor, d är en otroligt vacker stad. MEN! det går inte att jämföra med bcn, just mentaliteten isthlm gör det outhärdligt ibland! jag har aldrig varit någonstans där det har sån betydelse vad man har på sig, hur man ser ut, vad man har betalat för sina kläder osv osv. å det spelar ingen roll hur mkt man än försöker stålsätta sig emot det, man blir ändå indragen i det på nåt vis. men nu ska jag inte prata ner om sthlm, jag har även haft många härliga stunder där! dock är det inte barca. helt ärligt kan jag säga att något av det jag saknar allra mest är bara att gå omrking på gatorna och att få höra och prata spanska. det bara ryser i hela kroppen när jag tänker på det...